Narcissusfällan

MARTIN ENGBERG

Det förvånade mig att få frågan. Eller snarare. Det förvånade mig att Milka Belia Havel ( 1571–1631 ) verkligen existerat. Egentligen borde det inte ha förvånat mig, men jag kom på mig själv med att tänka : Förstås har hon funnits på riktigt, som om det inte var en självklarhet. Antagligen för att jag bara stött på hennes namn i olika litterära verk. Att bli tillfrågad om att skriva en essä om hennes gärning framstod därför som absurt. Det var som att någon påstått att Fantomen i själva verket varit arkitekt och bett mig skriva något om ”Mr Walkers betydelse för grottans design.”

Givetvis tackade jag nej. Insisterandet att Milka Havel var en verklig historisk person skapade en förskjutning mellan fakta och fantasi som störde något i mitt inre. Vad som kan hända om dessa storheter blandas samman, har Jorges Lois Borges demonstrerat i sina noveller. Därför undviker jag också att läsa dem under känsliga perioder, eftersom de alltid får det bekanta att framstår som främmande och tvärtom. Efter att ha läst någon novell t.ex. i Biblioteket i Babel, kan jag efteråt inte läsa en vanlig tidningsnotis utan att undra om ”fiskaren” som omnämns i TT-telegrammet egentligen inte är en person ur Tusen och en natt. Och om det verkligen är trovärdigt – som det påstås på kultursidorna – att en norrman boende i Sverige gett ut en självbiografi i sex volymer och döpt den till Min kamp.

Det krävs inte mer än mikroskopiska förskjutningar, visar Borges, för att drömmen och verkligheten ska byta plats. Det är förstås nyttigt att bli ruskad ur vaneseendet, men det kan också skapa illamående och kräkningar. Som vid en hjärnskak-ning. Personligen upplever jag att tillvaron – redan som det är – saknar substantiell trovärdighet, med tanke på de rapporter som kommer både från inrikes och utrikes håll om vad som pågår i världen. Att ytterligare underminera verkligheten skulle vara att gå för långt.
Jag tackade alltså nej, men eftersom vissa händelser – som det inte finns anledning att gå in på här – gjort att uppdrag som jag tidigare förlitat mig på sinat, hade jag för mycket tid att tänka och kom hela tiden på mig med att se Milka Havels namn sänkas ned i mitt inre som en krok.
Dessutom var det en monetär fråga, uppdraget skulle ge ett visst, om än blygsamt, honorar.
Jag skrev tillbaka att jag ångrat mig och skulle ta itu med artikeln. När ville de ha den ?
Svar dröjde. Möjligen hade jag lyckats irritera redaktören med mitt första ( kanske lite väl skarpt ) avvisande mail, och medan jag inväntade svar började jag ögna igenom Borges verk – eftersom det var hos honom jag stött på Milka Havels namn första gången – och till slut hittade jag vad jag sökte i en udda engelsk utgåva, The Last Short Story and Other Texts, som mest tycktes vara en sorts likplundring av skisser och outgivna texter. För att ha något att sysselsätta mig med – och distrahera mina tankar – började jag översätta ett parti ur en av de skisser ( det rör sig om tre olika versioner ) där Milka Havel omnämns. För vad det kan vara värt inkluderar jag utdraget nedan, i en bristfällig översättning som alltså går från spanskan via engelskan, så långt som jag hann komma innan redaktören svarade att de var glada att jag trots allt tackat ja ( antagligen hade de inte hört talas om de händelser på en viss förlagsfest som på vissa håll gjort mig till en persona non grata. Något jag inte heller själv tänkte upplysa dem om ).

Här följer utdraget :

”– Om Gud kan välja vilken form han vill för att fram-träda, varför skulle han inte välja formen av ett bi ? frågade Carlos Argentino.
Det fanns det ingen anledning att svara på. Carlos Argentino förväxlade ofta sina gesters tomma manér med djupsinne, och inbillade sig att hans tankar gjorde ett kraftfullare intryck ifall han rynkade pannan. Hade jag inte bjudits till hans hem, förespeglad en skymt av Beatriz, skulle jag – hur taktlöst det än må ha framstått – omedelbart bett att få rekommendera mig.
Carlos Argentino lät sig inte hejdas av min tystlåtenhet. I över en timme lade han ut texten om Milka Belia Havels bok Guds ansikte som han hävdade att han, under en resa i Perus djungel, fått sig förevisad av en engelsman som burit den med sig i sin packning.
Ingenting av det han sa intresserade mig, och jag fördrev tiden med att snegla på en vacker bronsstatyett föreställande Homeros, i vars yta jag hoppades uppfånga Beatriz spegelbild, ifall hon klev in från gatan. Fönsterluckorna stod öppna och från torget hördes torgmånglarnas rop och de hesa kvinnornas skratt, det var marknadsdag. När jag tröttnat på att betrakta bronsbysten, slöt jag ögonen och försökte avgöra om det fanns något i ropen som förebådade att husets härskarinna närmade sig hemmet, eftersom jag inte kunde föreställa mig att Beatriz Elna skulle kunna gå över torget utan att ropen förändrade karaktär.
Inte förrän Carlos Argentino nämnde att han mellan de sista bladen i Guds ansikte hittat en tabell som engelsmannen med bestämdhet hävdade var ’Nyckeln till det heliga språket’, började jag på nytt lyssna. De båda männen hade, enligt Argentino, blivit goda vänner över ett glas av den konjak engelsmannen burit med sig i en flaska nedstoppad i filtstövlarna, och engelsmannen lovade – innan de skiljdes för natten – att inviga Carlos Argentino Daneri i expeditionens hemliga syfte, men på morgonen var han försvunnen. Likaså boken.
På det hela taget var det en tämligen dum, och otrovärdig historia, sånär som på en detalj som Daneri uppehöll sig
vid : att tabellens första bokstav liknat en röd fågel ( en trana påstod han, men det betvivlar jag ), vilket inte var underligt mer än på ett sätt : bokstaven hade haft samma färg av svart trycksvärta som alla de andra bokstäverna i tabellen, ’– och ändå liknade den en röd fågel’, hävdade han och fortsatte
( med sin vanliga faiblesse för charmlös övertydlighet ) med att ställa den retoriska frågan : ’Hur kan något som är svart, se rött ut ?’ Han såg på mig med sin grumliga blick som saknad allt av den skärpa, älskvärdhet och leende, som fick hans kusins bärnstensfärgade ögon att stråla.
I nästa stund hörde jag ljudet av steg från gatan. Steg som jag kände lika väl som mitt hjärtas slag, och innan hon hunnit stiga in, reste jag mig och tackade översvallande för inbjudan. Det var rent pinsamt hur jag förställde mig, ’– en så fascinerande berättelse’, ljög jag och sa att jag inte kunde stanna en sekund till eftersom det skulle göra att jag blev försenad till författarföreningens årsmöte och den efterföljande middagen. Daneri protesterade mot hastigheten i mitt uppbrott – skulle jag då inte stanna tills Beatriz kom ? Men jag var obeveklig, och med bara ett andetags marginal var jag ute på den stenbelagda gatan. Innan Beatriz hunnit svänga runt hörnet hade jag själv tagit in på en sidogata där jag tryckt mot väggen kunde höra hennes steg sakta in, och gnisslet från porten till det hus som tio år senare skulle vara … // ”

Översättning från engelska Martin Engberg

The Last Short Story and Other Texts är en delvis missvisande titel, ”other texts” är snarare ofärdiga skisser, eller koncept, som tillskrivs Borges. Ibland på tvivelaktiga grunder. I en snarlik version av texten låter Jorge Luis Borges den narraktiga poeten Carlos Argentino påstå att han ”en enda gång” i sitt liv haft tillfälle att studera Milka Havels skrift Guds ansikte, och då funnit den ”outsägligt skön, oantastlig”, varvid han lagt ned sin penna. ”– Den som tagit del av det språk gudarna talar, känner ingen anledning att själv gripa orden”, deklarerar Carlos Argentino högtidligt.
Novellens berättare ( själv poet ) antyder dock att världen inte direkt gått miste om någon oersättlig poesi för den sakens skull. Däremot blir han besatt av att hitta Guds ansikte eftersom Carlos Argentino berättat för honom att boken innehåller en nyckel till det heliga språket som ska kunna avtäcka ”den oändliga och rena gudomligheten”. Inte för
att han, denne berättare som i likhet med många av Borges noveller, delar namn med författaren, vill tala med Gud. Han är skeptisk till att det verkligen var Gud ( i formen av ett bi ) Havel kommunicerade med, ”Möjligtvis en gud”, tillägger han och antyder att det kan finnas ett släktskap mellan Guds ansikte och Necronomicon, den skräckinjagande bok som förekommer i H P Lovecrafts universum. Han tillskriver hur som helst Havels arbete en mer alkemistisk än religiös ambition, och eftersom han betvivlar kvinnors förmåga till metafysiskt tänkande, kommer han till slutsatsen att Havels tankar är en spegling av hennes dövstumme tvillingbror Mikaels, med vilken hon kommunicerar med tecken endast de två förstår.
Inte desto mindre blir ”Borges” besatt av att hitta Guds ansikte, eftersom han vill nedteckna en lista över ”all jordens ting”, och menar att det endast låter sig göras på ett exakt och ekonomiskt språk. Ett språk som står närmare essensen av vad det beskriver än något annat språk, och med bara två ord kan sammanfatta en nattlig dröm så att ”[den] står livlig inför åhörarens inre syn, på samma sätt som den gjort för den som framfödde drömmen under nattens mörkaste timmar.”
Den som fogar över ett sådant språk skulle besitta avsevärd makt, men novellens huvudperson strävar bara efter en sak : att färdigställa sin katalog över ”all jordens ting”, komplett med samtliga underkategorier ( under Sa ska det till exempel gå att hitta inte bara ordet Sax, utan också alla underkategorier av Saxar som a ) saxar med böjda skaft, b ) saxar med långa blad, c ) saxar som lämpar sig för beskärning av rosor, d ) saxar som använts för att mörda svekfulla makar, e ) saxar som används för att klippa korthåriga taxar, f ) saxar som lämpar sig för att klippa i tyg med, men inte i papper osv. ) och allt detta – med alla sina underkategorier inkluderade – uttryckt endast i ett ord bestående av en enda bokstav.
Mannen söker efter Guds ansikte från pol till pol, men ingenstans står boken att finna. Under en färd till De odödligas stad faller han ihop i den heta sanden. Han ser en man med vida kläder närma sig. Den man som kommit för att ta honom till en klippa där Milka Havels bi-alfabet lär finnas nedtecknat i sin helhet på gamla krukskärvor, men innan mannen i de vida kläderna har nått fram till huvudpersonen, dör denne.
Problemet för en författare som Borges, är förstås hur han ska undvika att bli sin egen epigon. Det kan vara en förklaring till att novellen aldrig färdigställdes. Om det nu verkligen är Borges som för pennan här, och inte en av hans renskrivare. I likhet med Homeros var ju Borges blind, och behövde att andra skrev ned hans ord. En av dessa personer kan – som ren förströelse – mycket väl ha låtit pennan vandra i spåren av mästarens ord. Papper blandas så lätt samman med varandra.
I sin monografi över den amerikanske författaren Lars Jakobson ( 1959–2010 ) tar Joan Bravais upp teorin om att

Milka Havel i själva verket aldrig existerat. Enligt den har uppgifterna om henne skrapats ihop av olika missförstånd, rena felaktigheter och påhitt. Hennes livs detaljer skulle i
så fall i själva verket tillhöra andra människors biografier. Sonen till en sömmerska, en hovdam med samma förnamn, en adelsman med ett liknande efternamn. Hon skulle ha varit en ”glitch”, en sorts historiens analoga bugg, ett spöke, ett drömfragment av någon som borde ha funnits där, projicerad på historien från olika samtider som velat se sitt eget ansikte titta tillbaka från det förflutna. Vi söker våra likar, även i historien. Enligt den teorin är Milka Havel någon som endast funnits genom sin blotta frånvaro. En tankeparadox där Milka Havel hittat ett sätt att kommunicera med Gud, via bina. Och nu pratar Gud – genom de referenser som finns till Milka Havel – henne tillbaka in i den frånvarons form som uppstått genom hennes icke-existens. Historien borde rymma en person som Milka Havel, därför uppstår hon, gång efter annan.

Det har alltid funnits ett visst spiritistiskt surrande ( om skämtet tillåts ) runt Milka Havels bi-kommunicerande. Det är därför som det, till exempel i vissa affärer i Haga i Göteborg, går att köpa bärnstensfärgade kristaller som kallas för ”Milkas honung”, eller ”Binas tårar.”
Och det är här vi kommer in på Conan Doyle, Sherlock Holmes skapare. Doyle var – till skillnad från sin detektiv – hängiven tron på en existens bakom det materiella. Han ägnade flera år av sitt liv åt att föreläsa om spiritismen, inte bara i England, utan också i Australien. Något han skrev om på mycket avslappnad prosa t.ex. i The Wandering of a Spiritualist. Det är i ett appendix till den boken som det finns transkriberingar av samtal som han och hans fru fört med människor som ”passerat över till andra sidan.” I första hand är det i detalj nedskrivna samtal med släktingar. En morbror förklarar var han tappat sin vigselring ( bakom en byrå ), ensyster avslöjar receptet på en tranbärskaka som hon alltid brukade baka. Doyle är i sina kommentarer till samtalen lyrisk över också de mest banala detaljer. I allt ser han bevis för andarnas existens : ”ingen annan än min farbror kan ha känt till monogrammet som sytts på insidan av slaget på kavajen som hängt på vår vind sedan han passerade”, skriver han till exempel.

Doyle är filantrop – han vill blott och enbart att människor ska ta del av ”verklighetens sanna natur”, på det sätt som han själv och hans fru fått göra. Om människorna bara ”öppnade sina ögon”, skulle deras liv förändras till det bättre. ”Ty, insikten att existensen bortom livet är lika verklig, som det rum jag sitter i när jag skriver detta, har gjort våra liv så mycket rikare!”

Ett par av de samtal som återges sticker ut från de andra eftersom de inte utgör dialoger med döda släktingar, utan två helt andra personer. Det ena är, kuriöst nog, Charles Darwin som hävdar att hans evolutionslära blivit djupt missförstådd. Darwin framhåller att hans teori om arternas utveckling endast rör livets materiella sida och att han också arbetat med en annan teori – minst lika omfattande – över andarnas liv, som i själva verket skulle ha gett stöd åt den gudsordning spiritismen företräder, men eftersom arbetet var krävande fick han aldrig chansen att nedteckna dessa tankar i skrift innan det var dags för honom att ”passera”.
Följande ordväxling utspelar sig, antagligen nedtecknad av Conan Doyles vän och sekreterare Major Wood :

Sir Arthur Conan Doyle : Har ni då fortsatt detta för hela mänskligheten viktiga arbete efter er död ?
Charles Darwin : Nej, ty som ni vet tillhör ambitioner av den sorten en mänsklig strävan, som själen lösgör sig från samtidigt som den lämnar kroppen. Vi andar är endast upptagna med att leva! Det människan är usel på – är anden en mästare i! Ett liv som är rent och härligt, och berusande fullt i sig. Ett sådant liv behöver ingen fåfäng strävan att övertyga dem som en dag ändå själva får uppleva det grandiosa äventyr som väntar dem. Så synd bara att de så envetet håller sig fast vid materialistiska strävanden. Ty, de kunde få glädje av denna insikt redan idag.

I det kan paret Doyle endast instämma.
Samtalet med Milka Havels ande avlöper dock inte under samma rosenskimrande samförstånd.

Sir Arthur Conan Doyle : Vi är djupt fascinerade av det arbete som ni utfört i John Dees anda, och skulle vilja veta om ni kan berätta för oss om ert för mänskligheten viktiga, om än alltför okända arbete! Milka Belia Havel : Tyst, ni stör!
Sir Arthur Conan Doyle : Arbetar ni ?
Milka Belia Havel : Arbetar ? Vi begagnar oss inte av sådana ord på denna sida. Här är allt ett, arbete, kärlek, liv! Sir Arthur Conan Doyle : Det låter underbart, skulle ni … Milka Belia Havel : Sch! Ni stör ljuden!
Sir Arthur Conan Doyle ( viskar ) : Vilka ljud ?
Milka Belia Havel : De små vingarnas sång. Människans tal har blivit mig förhatligt, hellre lyssnar jag till maskarnas arbete i deras munnar efter att deras kroppar – dessa värdelösa kärl – åter sänkts ned i jorden. Tryck ditt öra mot marken ska du själv få erfara vad jag talar om!

Replikväxlingen fortsätter ytterligare en stund på samma fragmenterade sätt, något vettigt kommer aldrig fram, och Conan Doyles kommentar är svävande och ursäktande ( det går inte alltid att vänta sig att andarna har tid med människornas frågor, eftersom de lever ett högre liv, menar han ) men det är tydligt att han är besviken.
Conan Doyle var inte den enda författare vars dialog med Milka Belia Havel ledde till besvikelse. 1914 skrev Virginia Woolf en pjäs som hade premiär i London januari 1915 och som utgår från Milka Belia Havels liv. I Ögonblick av frihet – den sammanställning av dagböcker som gavs ut på svenska av Grates förlag 2009 – omnämns händelsen enbart som ”katastrofen”. Premiären tycks ha föranlett en av Woolfs långa och djupa depressioner. Recensionerna var obarmhärtiga : ”På scenen går ett antal människor omkring med vad som mest liknar bikupor över sina huvuden. Inne i dessa kupor håller de långa monologer om frihet och kvinnosaksfrågor, som endast sporadiskt har en chans att nå publikens öron. Men vad är syftet ? Hur ska detta förstås ? Det är obegripligt!” skriver en kritiker.

Woolf kommenterar saken i dagboken : ”Hur många år jag än för den här dagboken är jag säker på att jag aldrig kommer uppleva en smädelse värre än denna.” Det finns enbart ett fåtal anteckningar för år 1915 – inga för år 1916 – och i den kommentar som inleder år 1917 skriver dagbokens redaktör Anne Olivier Bell : ”Virginia Woolfs noteringar om det dagliga livet vid The Green i Richmond under de första månaderna året 1915 avbröts abrupt av ett mycket svårt nervöst sammanbrott.”

Av själva pjäsen finns inte mer än fragment bevarade, trots det menar litteraturvetaren Stig Al Björklund i sin avhandling Den inre monologen och den yttre att det går att utläsa att Woolf använder Milka Havel som en sorts språkrör för emancipatoriska frågor, men också projektionsyta för en utopi om en tredje könsroll, bortom manligt och kvinnligt. Vilket får Björklund att hävda att pjäsen pekar framåt, både mot Orlando och Ett eget rum.

En del av Björklunds slutsatser är väl långtgående – och det finns delar av pjäsen som inte lika enkelt låter sig avkodas mot den analys som han gör – ändå går det att föreställa sig att Woolf, som ofta ställde sig frågande inför förstenade konventioner, i Milka Havel mycket väl kan ha sett en före-gångare. Eftersom så lite är känt om Milka Havels biografi, har utrymmet för fantasier om hennes liv alltid varit stort, och enligt vissa rykten ska hon ha gått klädd i manskläder, för att på det sättet också få tillgång till männens privilegier. Något som har drag av shakespearesk komedi, vilket bör ha tilltalat Woolf. Borges novell, där huvudpersonen söker efter Guds ansikte, blev aldrig färdigställd. Virginia Woolfs pjäs var också den ett ofärdigt verk och av Conan Doyles försök till kommunikation med Milka Havels ande är det svårt att göra något alls, men en sak förenar dessa exempel : de har alla använt Milka Havel som en projektionsyta för sina egna, och sin tids, idéer. Vilket stämmer väl överens med Joan Bravais teori om att Milka Havel endast är en uppfinning av olika samtider som hällt sin egen idémassa i historiens hålrum.

Oavsett om Bravais har rätt eller inte, borde vi kanske ändå intressera oss mer för vad olika tiders ”återupptäckande” av Milka Havel säger oss, än hennes liv och gärning i sig, eftersom så få biografiska fakta är kända. Troligt är hur
som helst att en sentida betraktare av de få artefakter – och rekonstruktioner av dessa – på samma sätt som Jorge Luis Borges, Arthur Conan Doyle och Virginia Woolf, snarare än Guds ansikte, eller Milka Havels, kommer att se sitt eget reflekteras i den blanka kopparplåten.