Mygghistoria

Peter Nielsen

Äntligen, efter flera års arbete i bakgrunden och med tidsbegränsade anställningar hade jag fått en fast anställning som forskningsintendent. I tjänsten ingår, förutom egen forskning, att ge lektioner på museet och sköta om insektssamlingen. Slut med att flänga runt i landet på inventeringsuppdrag och att ta ströjobb för att få ihop ekonomin. Frugan kommer att bli eld och lågor– med nytt boende och barn på väg är trygghet något hon och jag behöver.

Den första månaden har gått över förväntan. Arbetet har flutit på och en flytt inom museet med nytt arbetsrum har givit mig möjlighet att inreda ett forskningsskrymsle med alla mina myggor. Myggor ja, jag kanske glömde nämna att det är det jag forskade på. Inhibitation av doftsensoriska receptorer hos Culicidae genom alstrande av jon… Ja, nu tråkar jag säkert ut dig. Låt oss säga att jag jobbade med att få myggen att inte känna av oss. En osynlighetsspray som bara funkar mot myggor.
Det var spännande tider att vara myggforskare. Nya arter dök upp i landet med vårt ändrade klimat, och frågan om malaria skulle komma tillbaka till Sverige var något som sysselsatte allmänheten och pressen då och då. Hetast vid den tidpunkten var den så kallade tunnelbanemyggan, en underart av Culex pipiens eller sydlig husmygga som gav sig på folk här i Göteborg. Inte så konstigt säger du kanske, det är trots allt en stickmygga. Men av våra femtioen stickmyggor i landet finns det vissa som föredrar fåglar eller groddjur medan andra lever på begränsade platser, miljöer och tider. Några har bara en generation per år, andra övervintrar som vuxna. I fråga om aggression och föredragna bytesdjur går temperament och smak isär. Ursäkta, nu snöade jag in på all fakta– detta är ju inte en av mina föreläsningar. Jag hade i alla fall fått in ett par levande exemplar av denna tunnelbanemygga som nu stod i en nätbur. Och det var här som det började bli konstigt. Jag hade varit hos tandläkaren på förmiddagen och passade därför på att jobba över den kvällen, tror det var en tisdag. När de sista kollegorna hade lämnat byggnaden och en viss tystnad hade lagt sig över huset, var det bara pennans skrapande mot pappret som hördes i rummet. Nej, en sak till: en ensam myggas flykt. Tänkte först inte mycket på det, men efter någon minut kom jag på mig själv med att känna att något inte var rätt. Var det något på utsidan eller är någon kvar? Jag lämnade rummet och gick försiktigt ut i korridoren och sedan in till lunchrummet. Inget– jag måste ha inbillat mig hela grejen. Tillbaka i rummet satte jag mig ner på stolen. Där var det igen, obehagskänslan, något obekant. Försökte känna av omgivningen men hörde bara den förbannade myggan. Myggan, något var inte rätt med myggan, men jag kunde inte komma på vad. Efter tio minuters försök till arbete gav jag upp, kunde inte koncentrera mig. Dags att gå hem. Hemma var allt som vanligt. Frugan och katten hälsade mig välkommen och jag vet inte vem som var gladast över att jag var hemma. Just denna kväll blev det Andrej Tarkovskijs Solaris som kvällsnöje, och fast det bara var några år sedan jag såg filmen hade den bara blivit bättre. Kvällen blev sen men sommarvärmen dröjde sig kvar så det blev till att ha öppna fönster den natten. Jag hade nästan slumrat till när ett hopp på ryggen väckte mig. Katten som jagade nattfjärilar eller flugor. Jag lyssnade i rummet, ingetdera– en mygga var vad det var. De höga frekvenserna hördes klart från taket. En saltvattensmygga som måste ha letat sig upp längs fasaden. Sömndrucken sjönk jag ner på kudden och om några sekunder skulle jag komma att sova. En fråga dök plötsligt upp i huvudet, hur visste jag vilken mygga det var?

Följande morgon var jag först på plats på jobbet, något som inte händer ofta för en person som hatar morgnar. Höll nästan i min iver på att utlösa larmet, men en snabb titt på larmdosan bekräftade att ingen annan var där än. På plats i rummet tog jag min kaffekopp med loggan till stöd för Skottlands självständighet. En god revolution skall stödjas och som William Wallace sa – alla bör ha ett eget land. Två koppar kemisk cappuccino och ett toalettbesök senare var jag klar att starta. Jag började med att plocka ut enskilda burar med olika stickmyggarter. Efter lite ruskande på burarna fick jag ett ilsket surrande till svar. Men där var det. Visst tusan kändes det som om de olika arterna hade var sitt signum. Nu behövde jag bara dokumentera det. Själv saknade jag ljudutrustning. Det enda ljudfiler jag själv skapat var den massiva symfonin av miljoner cikadors sång längs Australiens östkust. Jag var där för myggor, men så mycket mer trollband mig de där månaderna. Tur att jag har kollegor som använder en del avancerad utrustning i sitt särskiljande av arter av tättingar och fladdermöss. Efter en kvarts fipplande med programinställningar och vreden dök ljudvågorna upp på skärmen. Såg bra ut, men vad vet jag. Kanske skulle jag fråga museivakten till råds, han var ljudnörd av högsta rang. Han rörde inte ljudanläggningar om inte alla kablar var guldpläterade och kabelns motstånd var minimalt. Veckorna gick och ljudbiblioteket växte. Snart skulle jag ha alla Sveriges stickmyggors sång. 

Den onsdagen hade vi besök av två amerikaner som var på museet för att utbilda några kollegor i vårt aktuella databassystem och samtidigt upplysa oss övriga om en större förändring i den senaste uppdateringen. Den ena amerikanen, James MacDonald, var förutom utvecklare på Kansas universitet även forskare på lysmaskar, vilka är skalbaggar, något deras namn inte antyder. MacDonald och jag hade träffats i olika sammanhang och han var en varm människa och en sann historieberättare. När han berättade om sina otaliga expeditioner var det som att befinna sig där på plats. Samma dag anordnades en kvällssittning till amerikanernas ära. Som alltid gled samtalsämnet senare på kvällen helt över till insekter–  dessa juveler för folk med minsta hum om mångfald. MacDonald hade i dagarna beskrivit tre nya arter av lysmask från Borneo, och det var bara på senare tid som han fått se hur skalbaggarna i fråga såg ut. Hur kunde detta komma sig? Jo, skalbaggsfamiljen har väldigt arttypiska ljussignaler som gör att man kan artbestämma dem genom deras blinkningar. Visst förekom det fusk. Några arters honor kunde börja blinka som en annan arts, och när kärlekskranka hanar dök upp åt honan upp dem innan hon återtog sitt eget parningsspel. Jag kände att James var rätt person att dryfta mina funderingar med över myggornas ljud. MacDonald bad omedelbart att få se mina resultat och vi lämnade sällskapet för att bege oss till mitt arbetsrum. Väl där spelade jag upp några valda ljudfiler och visade de olika funktionerna i dataprogrammet. Det var när jag visade de samlade ljudvågorna som James upptäckte något. ”Har du en dubblett där?” frågade han och pekade på en tjockare linje. Jag undersökte linjen och visst stämde det; sydlig husmygga och tunnelbanemygga hade precis samma ljudvågor. Inte helt förvånande eftersom de tillhör samma art. Men grejen var att jag nu kunde myggornas specifika ljud som ett rinnande vatten. Och inte för att låta pompös, men jag hade numera aldrig fel. Tystnaden blev kanske lite för lång, för jag kom tillbaka från djupa tankar först när min gäst harklade sig lite förläget. Han såg ut som om han hade trampat i klaveret rejält och mitt ansiktsuttryck gjorde nog inte saken bättre. Efter ett tag släpade vi oss ner till det övriga sällskapet, men jag blev inte kvar länge. 

Följande dag satt jag på förmiddagsfikan med ett grått moln över huvudet och fullt sysselsatt med att försöka röra teskeden rätt genom botten på kaffekoppen. Då kikade plötsligt MacDonald in genom dörröppningen och stegade fram till mig. ”Jag vill be om ursäkt, Peter, för gårdagen.” ”Nej”, sa jag, ”vi har ett yrke som är uppbyggt på att vi använder evidensbaserade fakta som går att styrka, det är bara jag som inte svalt sanningen än.” ”Om det du säger är sant så kanske du inte nått vägs ände än”, sa James. Vad menade han? Mitt resultat var som ett slag i magen och inget jag var van vid. Han tog fram ett hederligt gammalt skrivblock ur vänster bröstficka. Skrev ner något och rev av lappen längs den perforerade kanten. ”Ta och kolla upp den här personen så kanske du kan få en knuff i rätt riktning. Vet att jag själv hade hjälp av henne när det var som mörkast vid min skilsmässa.” Vi tog farväl och jag önskade honom en god resa. Vid bordet låg lappen kvar och tre steg senare hade jag den i handen – Milka Havel.

Kan inte säga att jag var bra på att komma ihåg namn, men namnet kändes ändå vagt bekant. På lunchen med entomologkollegan droppade jag namnet under hennes mastikerande av en kotlett. Hon skrattade till häftigt. ”Kommer du inte ihåg de där gamla historierna som Walden brukade dra när hennes namn kom på tal på någon stor entomologkongress” sa hon. ”Eller vänta, du jobbade väl inte här då, va?” Hon fortsatte småskratta samtidigt som hon skyfflade in ett lass potatisgratäng. Lite smått irriterad undrade jag vad det var som var så lustigt med detta namn. Det visade sig att Milka hade kommit att stå i centrum utan att det var meningen. Gamla vänskapsband hade slitits i stycken av de följande årens diskussioner. Efter lunchen kollade jag upp ett gammalt mötesprotokoll på entomologkongressens hemsida, och visst stämde allt förutom att det var en mer civiliserad och censurerad bild som målades upp. En sökning på ett välkänt insektsforum för europeiska Carabidae bekräftade att ämnet fortfarande gjorde att känslorna gick höga. Aldrig i mina dagar hade jag sett sådana tillmälen entomologer emellan. Vissa kommentarer var så elaka att man kunnat tro att det gått troll i hela jordlöparsällskapet. 

Nu var mitt intresse väckt. Hur skulle denna kontroversiella kvinna kunna hjälpa mig ur min djupa svacka? Jag kände att detta behövde skärskådas av ett par nya ögon, och jag visste precis vilket par. Under mina biologistudier hade jag blivit vän med en udda kuf med en förkärlek för ordning. Hans skarpa intellekt slogs bara av hans stora givmildhet. Han hade efter halva studietiden bytt inriktning till arkivarie. Taxonomin hade pillats på alldeles för mycket enligt honom, han behövde större utmaningar. Själv tror jag att han hade gjort underverk inom taxonomin och med sin personlighet kunnat ta bort mycket av den småsinthet som finns vid namngivning. Redan nästa dag hade jag stämt träff med Thomas på stadsbiblioteket och vi möttes upp i foajén. Jag hade givit honom grunderna i mitt pussel med mig och Milka Havel. Tankenötter och att finna mönster i data var Thomas specialitet. Han hade precis avslutat ett stort arbete för ett sjukhus gällande digitalisering av sjukhusjournaler och slutfört det före utsatt tid. Nu hade han en lucka för privata projekt före nästa uppdrag. För han var eftertraktad på många håll. Thomas bad om två dagars efterforskning och efter en lång utfrågning stämde vi träff på måndagen vid Dubliner på Järntorget. Helgen förflöt plågande långsamt och många gånger fann jag mig disträ och utan aning om vad jag just hade sysslat med. Måndag kväll satt jag med en torr cider i vänster hand och Milka Havels liv och leverne i högernäven.

Lite hade jag fått fram genom vanliga sökningar men inte i närheten av vad Thomas presenterade. Här fanns Milkas uppväxt, faderns jobb och de kontakterna som skulle ta henne till kungen av Böhmens hov. De entomologiska kopplingarna och hennes eviga sökande. Jag frågade Thomas rätt på: ”Tror du att du har hittat det jag inte vet att jag söker?”
Hans leende sade allt. ”Jag tror det MacDonald antydde kan vara hennes skrift”, sa Thomas. Guds ansikte hette den, och den nämns på många håll i litteraturen, men som helhet verkar den inte ha överlevt tidens gång. Spridda sidor finns kvar, men de flesta av dem verkar ha hamnat hos privata samlare som är mycket förtegna. En suck slank ur mig, ännu en motgång.
Thomas såg det och inflikade: ”Svaret kan finns närmare än du tror. Jag råkar även veta just vem du skall ta dina frågor till.” Vi tog varsitt glas till och smådryftade vardagsting. Sedan bokade vi en helg följande månad för ett restaurangbesök med våra respektive.

Det var en del småjobb jag var tvungen att få undan före resan, men två veckor senare stod jag utanför Kungliga biblioteket i vår huvudstad. Kontakten jag fått av Thomas var en ung man vid namn Per Wästberg. Han var bibliotekarie vid Kungliga biblioteket, KB, och hade skrivit en avhandling om Sveriges okända bibliotek. Det arbetet hade senare blivit en bok och bästsäljare vid namn Resa i tysta rum: okända svenska slottsbibliotek. Per var en välvårdad man med en elegant Salvador Dalí-mustasch och en avslappnad personlighet, så det dröjde inte länge förrän han visste allt om mig och min gåta. Per skulle kolla i sina anteckningar, men på rak arm kunde han inte säga att han kände igen namnet Milka Havel. Det blev lite sightseeing i staden på kvällen och ett besök på en tibetansk restaurang. Följande dag hade Per fått fram en hel del. Vid plundringen av Prag 1648 hade en del av det svenska krigsbytet varit böcker från Rudolf II:s personliga bibliotek, bland annat Codex gigas, Djävulsbibeln, som Per hade visat mig i skattkammaren på KB. Milka hade verkat vid Rudolfs hov, och att han hade haft ett exemplar av Guds ansikte var inte helt osannolikt. Det var drottning Kristina som hade mottagit de flesta böckerna till sin samling, men böckerna hade även använts som betalningsmedel till fältherrar och vasaller. Vi hade alltså ett antal ledtrådar att följa och jag tilldelades Carl Gustaf Wrangel. Han hade varit fältmarskalk under trettioåriga kriget och på plats i Prag.
”Tänk på att ett bibliotek är ett stort minne med strömmar som rör sig oberäkneligt under ytskiktet, otillgängliga ibland, plötsligt självlysande”, sa Per. Med de orden färska i minnet gav jag mig följande dag av till Skokloster i Uppland. Jag togs emot av en representant för slottet och visades till biblioteket. Vid dagens slut var jag säker på att Havels skrift inte hade passerat denna samling. En stor del av samlingen fanns kvar, och de föremål som avlägsnats vid arv var väl dokumenterade i slottets loggböcker. Följande dag mötte jag upp med Per som såg lite smålurig ut. ”Jag har kollat upp Isaac Vossius som var holländare och verkade som drottning Kristinas bibliotekarie”, sa Per. ”Han fick efter hennes tronavsägelse som tack för sina tjänster med sig Silverbibeln och andra böcker. Har du hört talas om Jan Swammerdam?” 

Jag hade varit i kontakt med namnet förut i samband med mitt arbete med stickmyggor. Swammerdam hade i Historia insectorum generalis från 1600-talet illustrerat myggor mycket detaljerat. Men han hade också jobbat med bin och hade senare i livet försökt koppla sina upptäckter till guds storhet. Kändes inte detta alltför bekant? Jan Swammerdam hade i sina dissektionsstudier upptäckt att binas kung inte alls var en kung utan en drottning. Swammerdam och Vossius hade varit bekanta och någon gång måste Swammerdam haft Guds ansikte eller delar av den. Detta är tydligt i hans senare arbete som är starkt influerat av Milka Havel– han har rentav kopierat vissa av hennes tankar. ”Vilket för oss till greve Magnus Gabriel De la Gardie”, sa Per. Han köpte tillbaka Silverbibeln, men kanske även övriga böcker. Runt denna tid försvinner också spåren av Guds ansikte. De la Gardie hade under sin tid varit en stor jordägare med ett flertal slott. Det hade dock varit sämre ställt med hans pengasinne och han dog utblottad. Hans sista tid spenderades på Venngarns slott, ett av två slott som han fick behålla efter Karl XI:s indragningar av gods.

Nästa dag tog vi oss till Garnsviken nära Sigtuna för ett möte med guiden Maria. Hon visade oss runt och berättade husets historia. Biblioteket i barockstil innehöll bara en hylla med böcker och inget var av större intresse. Maria berättade att mycket hade förändrats från De la Gardies tid av senare ägare av slottet. ”Finns det inga andra böcker bevarade i byggnaden?” frågade jag. Hon funderade ett tag. ”Vi har ju de religiösa skrifterna i slottskapellet som De la Gardie släpade med från belägringen av Prag, och kapellet har ju i princip lämnats orört sedan slutet av 1600-talet”, svarade Maria med behärskad min. Och med ett uppjagat inre tog vi oss upp i predikstolen. Där fanns ett skjutskåp med en vacker samling böcker. Efter en genomgång av böckerna tog Per upp en sliten pärm med titeln Bohemia scientiarum divina. En samling vetenskapliga arbeten som visar på guds storhet. Milka Havels samtal med bina fanns här representerad.

Trots att vi hade gått en omväg hade vi hittat det jag sökte. Senare fick jag innehållet presenterat för mig men det var först några dagar senare som polletten föll ner. Under en bild av ett bi står två meningar.

”I alla ljud finns mer än det som hörs, dimensioner och djup som når oss på en undermedveten nivå. I surret av ett bi finns komplexitet som bara når oss under optimala förhållanden.”

Milka hade i sina studier börjat känna, inte höra en skillnad mellan de olika kasterna av bin. Hon kunde inte finna någon yttre skillnad, men det stunder vid sin ljudförstärkartratt var rent extatiska. Att veta men inte förstå. Så småningom tillskrev hon skillnaderna den gudomliga skissen som finns överallt, men som är få förunnat att få en glimt av. 

För mig kom den glimten en vecka senare när resultatet från ljudlabbet dök upp. De båda myggljuden var olika, om än med oändligt små skillnader. Allt ljud innehåller brus, slumpmässiga signaler, en störning till den huvudsakliga signalen. Uppkomsten av bruset kan vara minimala avvikelser, och i mitt fall med myggorna har vi inte lokaliserat skillnaden än. Men skillnaden finns där och med min upptäckt har det kunnat konstrueras mätutrustning för att upptäcka förekomsten av tunnelbanemyggor. Bekämpningen av myggorna som terroriserar många städer pågår för fullt och nya kläckningslokaler hittas dagligen. Jag vet inte vad Milka hade tyckt om att hennes kunskap används mot ”guds” varelser, men jag vet att många människor blir hjälpta.

Peter Nielsen, Entomolog