Milka Havels litterära betydelse

Ingrid Elam

Att följa Milka Havels spår in i vår tid är som att leta efter dolda budskap i ett stort hus med många olika rum. Ett är tapetserat med William Morris mönster, ett annat är fullt med jordglober och planetkartor, i ett tredje trängs möbler målade i Ittens färgskala. Bakom en tapetdörr till en av husets minsta kammare gömmer sig ett antal gestalter som inte tycks ha något gemensamt, vare sig med varandra eller Havel : Erasmus Darwin, Mary Shelley, Emily Dickinson, Selma Lagerlöf och W G Sebald. Tråden mellan Havel och dem är just så osynlig som släktband brukar vara i litteraturen : få författare låter sig inspireras i rakt nedstigande led, ingen ärver gärna en far eller mor, hellre en farbror, kusin eller brylling, därför är spåren så slingrande och igenvuxna.
I Milka Havels fall är det litterära arvet särskilt svårt att upptäcka eftersom hon inte skrev poesi, versepik eller dramatik – de enda skönlitterära former som stod till buds runt 1600, tvåhundra år före romanens genombrott. Så har heller ingen någonsin kommenterat hennes betydelse för Erasmus Darwin, Charles Darwins farfar. Han föddes 1731, hundra år efter Havel död. Hur han kände till henne går inte att veta, men det troliga är att John Dee förde hennes verk Guds ansikte till England.
Erasmus Darwin fängslades framför allt av Havels idé att söka Guds avbild bland de minsta djuren – i sig ett livsfarligt kätteri på hennes tid då människan gjordes till skapelsens självklara centrum! – och han formulerade en teori om att alla arter utvecklats ur primitiva organismer i havet. Erasmus inspirerade i sin tur sonsonen Charles evolutionslära, men hans källa täcktes över. Erasmus var en ivrig tillskyndare av Franska revolutionens idéer. När han dog 1802 blåste helt andra vindar och de svepte honom ut ur historien. Ytter ligare en bidragande orsak till att han föll i glömska var den form han valt för sin vetenskap : han skrev på vers, även där inspirerad av Havels vägran att skilja på vetenskap och konst. Erasmus Darwin var övertygad om att verseposet bättre än vetenskaplig prosa kunde skapa och sprida kunskap. The Botanic Garden ( 1791 ) och The Temple of Nature ( 1802 ) lästes också långt utanför en trång krets av forskare, samtidigt som de spred helt ny och sant revolutionerande kunskap om arternas uppkomst, om sjukdomars systematik och om växternas inbördes släktskap. Men 1800 var inte som 1700-talet öppet för encyklopediskt vetande och formexperiment. I början av seklet inleddes både den numera långt drivna specialiseringen i åtskilda vetenskaper och hierarkiseringen av konstens genrer i högt och lågt, fint och populärt. Populärvetenskap på vers dog ut.
Det finns ett litet stickspår från Erasmus Darwin som i sin tur knyter an till Milka Havel, men samtidigt stänger den dörr hon ville öppna. Erasmus intresserade sig för galvanism-en och skrev om hur elektriska stötar kunde få förlamade kroppsdelar att röra sig igen. Därifrån är tankesprånget kort till drömmen om att återuppväcka de döda. Mary Shelley
( 1797–1851 ) fick tidigt en gedigen bildning, som bland annat omfattade Erasmus Darwins verk. Hon var bara 21 år gammal när hon gav ut sin roman Frankenstein eller den moderne Prometheus. Hon hade då redan förlorat flera barn i späd ålder och döden var ingen främling för henne. Hennes version av vetenskapsmannen som lyckas skapa liv är en skräckinjagande historia om en man, Frankenstein, som fjärmar sig från sin familj, sin förlovade och sin naturliga känsla för allt som är rätt och rimligt för att i stället samla likdelar på bårhusen och skapa en kropp som han kan väcka till liv med blixtens elektriska kraft.

Där Milka Havel sökte Guds ansikte i ett myllrande kaos såg Mary Shelley med förfäran hur människan med veten-skapens hjälp ville göra sig själv till gud, där Havle öppnade stängde Shelley. Efter Frankenstein levde och skrev hon i över trettio år, men det är bara romanen om monstret som blivit en klassiker och vetenskapskritiska strömningar i litteraturen har sedan dess alltid varit starkare och mer långlivade än entusiast-iska utbrott över den tekniska utvecklingens möjligheter. Så har också helvetet ända sedan Dante varit en mycket mer läsvärd plats än paradiset.
Men åtskillnaden mellan konst och vetenskap innebär också att Milka Havels originella och nyskapande verk göms i närmast totalt mörker. Enstaka fragment glimtar till i ett 1800-tal som inte hade mycket till övers för mystik och magisk fantastik. Den amerikanska poeten Emily Dickinson ( 1830–1886 ) ansåg att allt sökande efter Guds ansikte var fåfängligt eftersom hon var övertygad om att ingen kan överleva åsynen av Gud med medvetandet i behåll. Däremot delade hon Havels intresse för de minsta varelsernas betydelse som ledstjärnor i kaos. På lätta vingar flyger bin och flugor av och an över gränsen mellan liv och död. ”I heard a fly buzz when I died”, jag hörde en fluga surra när jag dog, diktar Emily Dickinson som från andra sidan graven.
Och i Värmland sitter Selma Lagerlöf i slutet av
1800- talet och skriver mot strömmen i sin samtids realistiska mittfåra, hon skälls för otidsenlig sagotant när hon i själva verket pekar framåt mot 1900-talets psykologiska roman. Hon får gå långt tillbaka i tiden för att hitta en själsfrände och när hon i Gösta Berlings saga ( 1891 ) frågar sig hur hon ska få in fantasins jättelika bin i verklighetens trånga kupa, är det med en tydlig blinkning till Milka Havel.

Det skulle ta hundra år till innan en verkligt nyskapande författare hittade fram till Havel. W G Sebald ( 1944–2001 ) nämner aldrig hennes namn, men så vet han, precis som hon, att det inte går att berätta rakt om det som är svårast att veta, vägen till insikt måste vara labyrintisk. Sebald uppfinner därför en egen form, en blandning av historisk fiktion, essäroman och fotoreportage. Hans kanske mest kända bok, Austerlitz, följer arkitekturhistorikern Jean Austerlitz på spaning efter ett förflutet som berövats honom den dag hans judiska föräldrar skickade honom på en barntransport från Havels hemstad Prag till en liten stad i västra England och därmed lät honom undslippa Förintelsen.
Austerlitz studieresor för honom till en rad olika byggnader i Europa, gamla borgar, kurorter och järnvägsstationer, däribland den parisiska station som likt Austerlitz själv är uppkallad efter platsen för ett av Napoleonkrigens blodigaste slag. Han besöker byggnader som någon gång under historiens lopp omvandlats från slott till dårhus, från trädgårdsstad till koncentrationsläger, från befästningsanläggning till fängelse. Han ser våldets, krigens, lidandets och tvångets arkitektur, han ser också järnvägsstationer-nas skönhet, men var syns i den spåren av avsked och förlust ?
Vid en första läsning kan det vara svårt att se arvet efter Milka Havel i Sebalds vindlande berättelser, men det finns : Han delar med henne vissheten att konsten når längre än fakta när det gäller att avtäcka den grund som den synliga verkligheten vilar på, när de väl frilagt grunden ser de olika saker. Havel levde i en tid då livet för de flesta var en plågsam väg till en förtidig död. Trettioåriga kriget och pesten dödade stora delar av Europas befolkning, för sjukdomar fanns
inte mycket lindring och häxprocesser hotade dem som var läkekunniga och sökte botemedel. Havels vän och förtrogne Johannes Kepler kunde med nöd och näppe rädda sin egen mor från bålet när hon anklagades för häxeri.

I en verklighet där dödandet pågick fullt synligt i en frånvarande guds namn, sökte Havel Hans ansikte i de mönster hon urskilde ur kaos. Den verklighet Sebald ser är spegelvänd : han frilägger överallt – i arkitekturens symmetri, i byråkratins register och i vetenskapens kataloger och tabel-ler – en ordning som döljer kaos, ondska, död och förintelse. Formens metafysiska kvaliteter visade vägen till livets mening för Havel, medan formens påtagliga kvaliteter hos Sebald täcker över det lidande den förorsakar, även hos de allra minsta varelserna. Ibland frågar sig Austerlitz, vid åsynen av en mal som dött inne i hans hus, vad för slags ångest och smärta de månne känner under tiden de är vilse. Det finns inget skäl att frånkänna de lägre varelserna ett själsliv – kanske drömmer också malen eller huvudsalladen i trädgården när den blickar upp mot månen på natten.
I Saturnus ringar, som utspelar sig på en annan plats, betraktar Sebalds berättare de målningar av den italienske konstnären Gastone Novelli som föreställer långa serier med olika varianter av bokstaven A och han ser, eller snarare hör en återklang av den smärta Novelli utstod i nazisternas tortyrkammare. När Sebald skriver om abstrakta målningar, om olika register, beskrivningar och ritningar eller om upptrampade stigar i landskapet är det egentligen något annat han är ute efter och vill styra tankarna till. Som i det avsnitt i Saturnus ringar där han kommenterar en undervisningsfilm om silkesmaskodling i 1930-talets Tyskland. Målet är att göra landet självförsörjande och i studievägledningen till filmen skriver författaren, en professor Lange, att silkesmasken
på varje utvecklingsstadium låter sig utnyttjas för de mest skilda experiment ( vägningar, mätningar o. d. ). På den kan insektskroppens byggnad och särdrag demonstreras, likaledes domesticeringsfenomen, förlustmutationer samt de inom det mänskliga uppdragningsarbetet nödvändiga basåtgärdena prestationskontroll, urval och utgallring för undvikande av rasmässig urartning.
Själva filmen visar hur silkesmaskarna avlivas genom att kokongerna läggs i låga korgar över en gryta som hela tiden hålls kokande så att maskarna till slut kvävs av den heta ångan. Milka Havel sökte Guds ansikte i insekternas sång, inte för att göra Gud konkret och fattbar, utan för att hon visste att Gud bara kan anas i kaos. Sebald var övertygad om att Förintelsen av Europas judar är för ofattbar för att beskrivas direkt, därför tog han omvägen över de minsta, över mal och silkesmask, inte för att vi ska förstå, utan för att vi ska förstå att vi inte kan förstå.

Ingrid Elam

Professor i litterär gestaltning och dekan för Konstnärliga fakulteten vid Göteborgs universitet.  Hon är verksam som kritiker i olika media. Hennes senaste bok är Jag. En fiktion, en essä om jaget i litteraturen (2012).