Milka Havels inflytande på den evolutionära systematiken

Bengt Oxelman

Nyligen hittades brevkonversation mellan Milka Havel och den schweiziske botanisten Gaspard Bauhin. Denna visar på ett sensationellt sätt hur hennes idéer med omkring 350 år på nacken föregriper en grundsyn för dagens biologiskt syste-matiska forskning, som syftar till att avspegla det evolutionära släktskapet mellan olika organismgrupper. För Havel var dock den naturligt hierarkiska ordning som går att finna i den biologiska mångfalden ett bevis för Guds existens, snarare än ett resultat av en evolutionsprocess.
Människan har ett fundamentalt behov att ordna och klassificera sin omgivning. Variationen i den biologiska mång-falden är enorm, och det finns ett självklart behov att känna igen vilka organismer som är nyttiga, onyttiga eller direkt farliga. Den mänskliga utvecklingen hänger tätt samman med upptäckter avseende dessa egenskaper hos allt fler organismer, så det är inte förvånande att den systematiska forskningen har haft, och fortfarande har en central betydelse inom biologin.
De allra tidigaste exemplen på systematisk formalism kommer från den kinesiske kejsaren Shen Nung, som 3000 år före Kristus beskrev medicinska egenskaper hos växter, djur och mineral. Den västerländska traditionen startar dock med Platon och Aristoteles. Aristoteles tänkte sig en linjär ordning från de enklaste typerna ( jord, stenar ) till de mest avancerade ( människan ) i en “Scala Naturae” ( livets stege ) där varje art ( species ) har sin egen essens till vilken varje individ utvecklas.

Arterna är gudomligt skapade, konstanta och förändras inte. Detta synsätt var dominerande ända in på 1700-talet, och lever än idag kvar i det mänskliga medvetandet.
Trots att det evolutionära paradigmet inte fick genomslag förrän det sena 1800-talet hade många systematiker långt tidigare vänt sig mot den aristoteliska tanken att alla arter var en del av en kontinuerlig kedja, där varje art har sin bestämda plats baserad på sin grad av avancemang. Aristoteles egen klassificering innehåller ju hierarkiska element. Däggdjur, som befinner sig alldeles under människan i stegen, är i sin tur en del del av den större gruppen fyrfotingar. Och så vidare.
Redan under 1500-talet argumenterade den italienske botanisten Cesalpino för en hierarkisk naturlig ordning, och de schweiziska bröderna Bauhin hade ett stort inflytande på senare taxonomer som britten John Ray och sedermera Carl von Linné i att framhäva att det finns en naturlig ordning med grupper som innehåller subgrupper på många nivåer. Bauhin framhävde släktes- och artnivåerna som särskilt viktiga.
I Pinax Theatri Botanici, utgiven 1623, beskriver Gaspard Bauhin mer än 6000 växtarter. Namngivningen på denna tid var latinska beskrivande fraser. Detta var förstås ganska otympligt, så systematikerna ansträngde sig för att göra dessa fraser så korta som möjligt. Eftersom Bauhins arbeten innehåller många binära artnamn hävdas det ibland att det var Bauhin, och inte Linné, som introducerade den binära nomenklatur som än idag gäller för vetenskaplig namngivning av arter. Detta är dock felaktigt, eftersom Bauhins namn är deskriptiva fraser, till skillnad från Linnés. Dagens binära namn, som har sin startpunkt i Linnés Species Plantarum från 1753, består av ett släktesled och ett artepitet, som i princip är godtyckligt och syftar till att tjänstgöra som en unik identifie-rare. Även om de fortfarande kan vara beskrivande ( t ex Homo sapiens, vilket fritt översatt betyder ‘den visa människan’ ) så är det verkligt nya i Linnés system att namn och beskrivning är tydligt åtskilda.

Det är kanske inte så konstigt att man började ifrågasätta Aristoteles tankar, eftersom det blev alltmer uppenbart att variationen i naturen inte är linjärt ordnad och att det inom mindre grupper som till exempel rosor eller blomflugor
inte är uppenbart vilken art som är mer “avancerad” än den andra. Det finns viss dokumentation ( om än fragmentarisk ) som tyder på att Milka Havel påverkade Gaspard Bauhin att formalisera hierarkin, åtminstone i form av släkten, som i sin tur innehåller ett antal arter. Havel var dock betydligt mera radikal, och ansåg sig från sina insektstudier ha funnit starka bevis för Guds existens i den hierarkiska ordning som hon observerat inom insekterna. Denna hierarki är synligjord genom olika avancerade egenskaper som karaktäriserar grupper inom grupper.
Hennes mentor, Ambrosius van Houten var dock ytterst avvisande till idéerna, som han ansåg vara hädiska. Milka Havel hade läst ett tidigt botaniskt verk av Bauhin, Phytopinax från 1596, där idén om en naturlig hierarkisk ordning fram-kastades, om än inte särskilt tydligt. Hon tog därför kontakt med honom, som var stationerad i Basel. Det är oklart om de någonsin möttes fysiskt, men de brev som existerar visar att de korresponderade åtminstone hela det första decenniet av 1600-talet. Havel var mycket kritisk till Bauhin, och anklagade honom för att vara feg då han nöjde sig sig med att poängtera släkteskategorin som naturlig, och för att han använde sig av uppenbart onaturliga grupper som “örter”, “buskar” och “träd”.
Inom insekterna menade Havel att alla insekter kan diag-nosticeras1 som bärare av olika unika egenskaper, till exempel en kropp indelad i huvud, thorax, och abdomen, tre par ben, ett par antenner, och så vidare. Inom gruppen insekter finns till exempel de som saknar metamorfos ( dvs att en individ i sin livscykel genomlever sinsemellan helt olika morfologiska stadier ). Havel menade att förekomsten av metamorfos var det avancerade, men eftersom hon menade att Gud bevisade sin existens genom att tilldela denna egenskap till en under-grupp som därigenom kunde diagnosticeras ( beskrivas och kännas igen ), så skulle avsaknaden av en sådan egenskap, t ex metamorfos, inte tilldelas någon betydelse i klassificeringen. Detta är en remarkabel ståndpunkt, eftersom den traditionella taxonomin långt in på 1900-talet är strikt divisiv, dvs man grupperar baserat på både förekomst och avsaknad av egen-skaper. Det skulle dröja tills slutdecennierna av 1900-talet, när den tyske entomologen Willi Hennigs Grundzüge einer Theorie der phylogenetischen Systematik översattes till engelska, som dessa idéer fick praktisk spridning i den biologiska systema tiken. Än idag kämpar vi hårt mot både det linjära aristoteliska tänkandet och den divisiva uppdelningen av naturen, i motsats till den agglomerativa ( grupper i grupper ), som alltså redan Milka Havel förespråkade.
Det finns likheter mellan åtminstone delar av den pre-evolutionära taxonomin och den moderna i antagandet att det finns en enda hierarkisk ordning som det är systema-tikerns uppgift att upptäcka och beskriva. Skillnaden består i antagandet hur denna har uppstått, genom Guds kraft eller evolution. Flera idéhistoriker menar att de pre-evolu-tionära systematikernas beskrivning av naturens hierarkiska mönster utgjorde en viktig förutsättning för utvecklingen av evolutions teorin. Varför skulle Gud ha en hierarkisk plan, snarare än linjär, som Aristoteles menade ? Härvidlag är alltså Havels idéer mycket tidiga, och man kan undra vad som hänt om hennes idéer fått spridning utanför hennes diskussioner med Bauhin. Eller finns det kanske till och med en icke nedskriven idétradition inom entomologin ? William Kirbys referenser till Milka Havel kan i ljuset av ovanstående möjligen tolkas som att han förstod henne. Var entomologen Willi Hennigs idéer egentligen, medvetet eller omedvetet, lånade från Milka Havel ?

1 Notera att många framstående pre-evolutionära naturforskare, från Aristoteles ( åtminstone vad gäller arter-nas ”essens” ) till Linné gjorde skillnad på diagnos och definition. Forskarens uppgift är att beskriva Skaparens verk, inte att definiera grupper utifrån någon godtyckligt vald egenskap. Tyvärr har många, även biologer, missförstått t ex Linnés systematik, och kritiserat den för att vara godtycklig. Till exempel jämförde August Strindberg hånfullt systema-tik och taxonomi med att klassificera knappar, vilka kan klassificeras utifrån färg, form, antal hål, osv. Missförståndet härror troligen från Linnés sexualsystem, vilket inte var ett försök att beskriva Skaparens plan, utan helt enkelt ett system för att underlätta identifieringen av enskilda arter. I Species Plantarum beskrev Linné över 8000 växtarter, och det är uppenbart att ett effektivt system för identifiering är nödvändigt. Om man läser Linnés verk noggrant är det ingen tvekan om att det var så Linné såg på det, men tyvärr har många av hans biografer missförstått detta och därmed gett Linné och i viss mån den biologiska taxonomin ett oförtjänt dåligt rykte som varande en godtycklig aktivitet utan mening.

Bengt Oxelman

Professor i molekylär angiosperm-systematik, Göteborgs Universitet. Forskar i glimväxters taxonomi och fylogeni, artkoncept, samt evolutionär historia innehållande hybridisering.