Milka Havel och jag

Fredrik Sjöberg

Egentligen är jag ju trött på henne. Hon är bara för mycket, Milka Havel. Sålunda är det med viss tvekan jag sätter mig ned för att berätta något om den lågsinnade osämja och ibland rent explosiva grälsjuka hon genom åren har framkallat, inte bara oss entomologer emellan. Skvaller, kan tyckas, men ändå. Kanske kan dessa intriger och bråk säga något om vår samtid. Förresten gör jag numera nästan allting med tvekan, så till syvende och sist är det kanske bara mig själv jag är trött på. Att ständigt och jämt bli förknippad med små, enerverande, poänglösa insekter är ingen tebjudning. Man ledsnar.
Hur som helst, när jag 1978 påbörjade min utbildning på Biologlinjen vid Lunds universitet, vimlade ännu staden av excentriska original av en sort som knappt finns längre, människor som kanske inte skulle gå till historien för sina vetenskapliga bravader, men som lika fullt är oförglömliga. Deras position i det akademiska ekosystemets intrikata näringsväv kunde inte gärna sägas vara central, för de var alla i någon mening utkantsmänniskor, men eftersom de inte sällan var gudabenådade berättare – underhållande historier, ofta skabrösa – fick man ändå en känsla av att systemet skulle implodera utan dem.

Det finns de som säger att väven också mycket riktigt brast när de försvann, att specialiseringen, anslagsjakten och den lättsinniga fördelningen av befordringsprofessurer till talanglösa laboratorieassistenter skapade en torftig mono kultur, en intellektuell öken, men om detta är sant eller inte är mig obekant, för vid det laget hade jag för längesen räddat mig ur den akademiska ankdammen och erhållit asyl i författarskapets välsignade filterbubbla, därvetenskapshistoriens i varierande grad meningslösa kuriosa ännu var en gångbar valuta.

Exakt vem det var som första gången berättade för mig om Havel minns jag nu inte, men det var i Lund på den tiden, det är jag säker på. Kanske var det Lopp-Olle, alltså Olof Ryberg ( 1905–1996 ) vars redan då eftersökta avhandling om de svenska fladdermössens parasitfauna var omöjlig att få tag på utan dedikation. Ibland var det faktiskt flera dedikationer i samma bok, för när någon av dem som fått ett exemplar dog, brukade Lopp-Olle hålla sig framme och köpa tillbaka boken, bara för att sedan ge bort den till någon annan med smak för detta perversa forskningsområde. Böcker som är sällsynta i odedicerat skick brukar indikera att verket var osäljbart, och därför bara kunde skänkas bort, men berätta historier kunde han, Lopp-Olle.
Ja, eller så var det Christian Irhammar, som än i dag är min vän och som då hade bakom sig en förvånansvärt lycko-sam karriär som aphandlare. Det var först senare, mot slutet av 1980-talet, i takt med kvinnornas välförtjänt starkare ställning inom livsvetenskaperna, som man började bli lite petig med alla mer eller mindre bestialiska djurförsök.
Om jag inte missminner mig var det under en av Entomologiska Sällskapets legendariska eftersitsar som Havels namn kom upp. Den stora kopparcisternen med 96-procentig sprit som stod i ett skrymsle i källaren under Zoologiska institutionen på Helgonavägen var inte särskilt välbevakad på den tiden, så mötena i Sällskapet – de hölls alltid i Zootis lokaler – kunde framåt natten bli ganska uppsluppna tillställningar, och just den här kvällen var ett av diskussionsämnena de fientligheter som hade förpestat stämningen under Entomologiska Världskongressen i São Paulo några år tidigare. Det mest minnesvärda av dessa bråk gällde just Milka Havel.

Den fridsamme bladlusforskaren vid Berkeley, Thomas E. Mittler ( 1928–2012 ), som då var i slutfasen av arbetet som en av tre redaktörer för standardverket History of Entomology, sades ha gjort misstaget att på kongressens första dag, i plenisalen, redovisa bokens då ännu preliminära innehålls-förteckning ; kanske var det ett utslag av fåfänga, eller så drevs han av det ärliga uppsåtet att inhämta åhörarnas professionella synpunkter. I alla händelser bröt helvetet lös.

Något bör inflikas om entomologin betraktad ur ett genus-perspektiv. Ännu på 1990-talet, när jag på allvar installerade mig i blomflugesocieteten, var verksamheten strikt homosocial. Noll kvinnor. Och på 1970-talet var det ännu värre. Killarna som samlade insekter var dessutom genomgående konstiga, så det var inte precis dans efter mötena. Entomologiska Föreningen, där jag också var medlem, som huserade på Naturhistoriska riksmuseet i Stockholm, hade visserligen förr om åren haft pampiga årsmöten på Grand Hotel, med dans och allt, men det kvinnliga klientelet var då uteslutande med-havda fruar. Detta framgår av protokollen, som regelmässigt publicerades i Entomologisk Tidskrift. I ett särskilt minnesvärt mötesprotokoll upptäckte jag en gång den fantasieggande anteckningen : ”Felix Bryk höll tal till damerna.” Där hade man gärna velat stå bakom en gardin och lyssna.

Felix Bryk ( 1882–1957 ) var expert på fjärilar och redi-gerade under hela 1930-talet den totalnördiga apollofjärils-tidskriften Parnassiana, men han hade betydligt vidare intressen än så. Under ett par år på 1920-talet hade han deltagit i den stora entomologiska expeditionen till Östafrika, och hur det nu var så hade han väl tröttnat på att kuta runt efter fjärilar på Kilimanjaros branta sluttningar, varför han vek in på ett sidospår av etnografisk art. Detta visade sig leda dels till en också efter den tidens mått originell avhandling om sexuell omskärelse, både manlig och kvinnlig, dels en mer allmänt hållen bok i samma genre – Neger-Eros : etnologische Studien über das Sexualleben bei Negern, tryckt i Berlin 1928. Tro mig, den boken finns inte på biblioteket i Botkyrka. Inte den engelska översättningen heller, typiskt nog utgiven i USA under det glada 1960-talet. Knappt ens porrantikvariaten vågar ha den framme. Men eftersom jag äger boken, och har läst den, anser jag mig kompetent nog att inte ens lyssna när samtidens identitetspolitiska underbefäl ojar sig över de förment rasistiska inslagen i böckerna om Tintin, Pippi Långstrump och så vidare i all oändlighet. Man kan bara ana vad de hårt prövade fruarna på Grand Hotel fick höra till desserten den där kvällen.

Nå, i dag är allt förändrat. De manliga studenterna är i minoritet på biologutbildningarna, och eftersom kvinnorna med stor envishet har arbetat sig nedåt i sin specialisering, från större djur till mindre, från fyra ben till sex, är nu också entomologin stadd i snabb förändring. Vid mitt senaste framträdande, under Svenska Entomologmötet på Häringe slott, sommaren 2015, var den traditionella stämningen av logement som bortblåst. Om jag inte misstog mig hade rent av en och annan flugsamlare med diagnos börjat bry sig om sitt yttre, låt vara på en fortfarande rätt slummig nivå. Men på 1970-talet levde vi ännu alla i självklar förvissning om att genitaliepreparering av gaddsteklar och annat liknande helt enkelt var en komplett otillgänglig sport för kvinnor. De bara kunde. Inte. Förstå. Och även om den riktigt punschiga rasismen var avskaffad och saknad av ingen, så var miljön ändå sådan att vissa gubbars polemiska udd kunde få en helrenoverad stridsbajonett från Boerkriget att framstå som en smörkniv. Några genmälen förväntades inte.

Den oförarglige lusforskaren från Berkeley, han i São Paulo alltså, Mittler, var emellertid en man av sin tid. Han ville nog helt ärligt bara höra vad kollegorna tyckte när han berättade om sin bok. Jag älskar verkligen 1970-talet, nu i efterhand vill säga ; även om all gammal skit fanns kvar i hörnen, kom under de där åren också en helt annan stil på bred front, kollektivistisk, lyssnande, varm och lite bögig sådär, en lattjo blandning som präglade oss i radikalt frisinnad riktning, vi som var unga då. Men den stackars Thomas Mittler, han gick på pumpen. Och det var det där med Gud som fällde honom.
History of Entomology börjar från början, med en uppsats om kinesernas väldokumenterade intresse för vandringsgräshoppans populationssvängningar de senaste tusen åren, och kanske ville han späda ut dess utomordentliga torrhet med något frejdigare – typ något om den undflyende pionjären Milka Havel och hennes experiment i gränslandet mellan entomologi och teologi. En idéhistoriker, i dag okänt vem, som var expert på kretsen runt den tysk-romerske kejsaren Rudolf II, hade inbjudits att medverka med en sådan text. Vilket nu alltså redovisades. I plenisalen.

Enligt historien så som jag fick höra den i Lund var det en framstående rätvingeforskare ( ordningen rätvingar omfattar bland annat gräshoppor och vårtbitare ) från Bulgarien eller möjligen Rumänien som fick tokspel i salongen och hävde ur sig något om att en sådan uppsats med all säkerhet skulle dra skam och vanära över hela den entomologiska vetenskapen, ty Havel var enligt hans mening en bluff, en charlatan som ingen tog på allvar utom på sin höjd fanatiska jesuiter. Att i ett vetenskapligt verk om entomologins historia behandla en knäppgök som försökte pejla Gud Faders våglängd genom att lyssna på syrsor och stridulerande videbockar var bara inte seriöst, menade bulgaren ( eller möjligen rumänen ), varefter Mittler vek ner sig och lyfte ut bidraget. Dagens daltande med de religiösa, hur korkade saker de än tror på, var som bekant en okänd umgängesform på 1970-talet.

Egentligen tror jag inte att så många den gången visste särskilt mycket om Milka Havel, men jag är övertygad om att merparten av dessa professorer och privatlärda från världens alla hörn åtminstone kände till henne. Eller rättare sagt, de kände till den enligt alla världsliga måttstockar misslyckade utställningen i Berlin, och det av ett enda skäl – utställningskatalogen. I princip alla entomologer var då ännu män, som sagt, och i ännu högre grad var alla i själ och hjärta samlare, inte bara av insekter. Ju äldre de blev, och mer stillasittande, började många till exempel samla entomologisk litteratur. Och en av de rariteter som knappt gick att få för pengar var katalogen från Havel-utställningen. Den var, och är alltjämt, känd i fyra exemplar, varav ett ofullstän-digt. För entomologer med bibliofila böjelser är den pjäsen snudd på av samma kaliber som filatelisternas gula treskilling.

Ytterligare två kontroverser förtjänar att nämnas, om inte annat som en förklaring till varför jag numera är skäligen trött på Milka Havel. Att hennes forskning inte var forskning i modern mening, inte ens i närheten, kan vilken idiot som helst se, men det finns mera. Ärenden med förgreningar ända upp i himlen. Ändå var det just vetenskapliga kriterier som utlöste det senaste grälet, för bara några år sedan. Och den gången befann jag mig själv närmare urladdningens epicentrum. Senare blev det ännu värre, men nu ska vi inte gå händelserna i förväg. Gatuslagsmålet i Prag först.

Det var i maj 2014 och jag var där. Jag reser inte ofta till Prag men det händer ibland, fastän mina böcker irriterande nog inte är översatta till tjeckiska, och nu var jag inbjuden till Nationalmuseet i Prag, dess naturhistoriska avdelning, för att delta i ett seminarium om det gåtfulla blomflugesläktet Callicera, som de hade fått för sig att jag var expert på. Min goda uppfostran förbjöd mig att ta ur dem den villfarelsen så jag reste dit, givetvis med baktanken att på lediga stunder fiska lite efter kontakter i förlagsbranschen.

Väl där blev jag tillfrågad om jag ville skriva mitt namn på en protestlista som då cirkulerade bland stadens entomologer, och de är många i Prag ; en lista som syftade till att stoppa ett förslag från en stadsdelsnämnd av något slag, vars byråkrater hade satt sig i sinnet att uppkalla en gata efter, som det hette, ”den banbrytande insektsforskaren Milka Havel”. En hopplöst undanskymd gatstump visserligen, men måttet var rågat ändå. Mina språkkunskaper är begränsade, så jag uppfattade aldrig vad ”jävla kvotkärring” heter på tjeckiska, men detta var ungefär vad man avsåg. Och på sätt och vis kan jag förstå dessa ärrade forskares besvikelse.

Bara året innan, under arbetet med boken Ge upp i dag – i morgon kan det vara för sent ( Bonniers 2013 ) fann jag till min oförställda glädje att berättelsens hjälte, den tysk-svenska konstnären Lotte Laserstein ( 1898–1993 ) hade fått en gata uppkallad efter sig i stadsdelen Schöneberg i Berlin. Yes! Men säg den glädje som varar. Det som för mig var ett senkommet erkännande av en målare som tvingades i landsflykt och bodde halva livet i tamejfan Kalmar, var bara ett utslag av kvoteringspolitik. En av det svenska kulturlivets verkliga tolvtaggare, som ber om att få vara anonym, berättade för mig att den tyska huvudstaden i dag styrs av ”bredarslade lesbianer med motorolja i håret” samt att dessa sötnosar nu har klubbat ett ”helt jävla sinnessjukt” beslut om att inga nya gator får uppkallas efter män förrän antalet kvinnliga gatunamn är lika många, vilket beräknas ta i runda slängar 200 år.

Ja, och nu utspelade sig samma drama i Prag. Några av de yngre, kvinnliga entomologerna stödde förslaget, medan skalbaggs gubbarna gick, som amerikanerna säger, bananas. Jag skrev på listan, mest för att en av debattörerna, en till åren kom-men kännare av hålträdslevande svartbaggar, liknade Havels insatser som entomolog vid vad Hildegard av Bingen lyckades begripa sådär i största allmänhet, och den jämförelsen var inte menad som smicker. Hildegard av Bingen ( 1098–1179 ) visade sig nämligen åtnjuta ett grundstabilt vanrykte, åtminstone bland tjeckiska entomologer, som alla kvotkärringars moder. Och vem kan vederlägga den iakttagelsen ? Det kändes nästan som att komma hem. Lite som en upprättelse också. Debaclet i Rom fanns ännu i färskt minne.

Till Italien reser jag ofta. Bara i fjol var jag där fem gånger ; min italienska förläggare hittar ständigt på nya anledningar, och jag låter mig villigt föras runt som en sevärdhet. Den senaste föreställningen, i somras, gick av stapeln i Venedig, där jag framträdde ihop med Paolo Nori inför betalande publik på Teatrino di Palazzo Grassi, nere vid Canal Grande, vilket för övrigt sammanföll med installationen Treasures from the Wreck of the Unbelievable, av Damien Hirst, som pågick i en annan del av palatset. Onekligen en rätt intressant utställning. Det är något visst med föremål som är framför allt stora. Imposanta är kanske rätt ord, eller hiskeliga.

Jag är lite osäker på om det är skrytbart, men jag var själv inblandad i ett liknande spektakel för snart 20 år sedan ; det var under Kulturhuvudstadsåret i Stockholm, när Naturhistoriska riksmuseet ville vara med på ett hörn och därför hyrde in mig för att skriva synopsis till en utställning och staden som naturmiljö. Lite krystat förstås, men jag var pank och skrev därför en trallvänlig essä om stadens biodiversitet – ”Naturens nollåttor” – som publicerades i antologin Staden – himmel eller helvete, där också andra tvivelaktiga element medverkade, författare som få i dag vill ta i ens med tång. Ack ja, tiderna förändras. Men inte i alla avseenden. Utställningens centrala pjäs var nämligen en tolv meter lång tratt – ”Jättetratten Urban” – som enligt arkitekten skulle representera urbaniseringen ; hur staden liksom sög till sig såväl människor som växter och djur. Allt och alla.

Och nu är den tillbaka. Exakt samma typ av monstertratt är den centrala grunkan i Vandalorums Havel-utställning. Man baxnar. Släpp lös en understimulerad konstnär och några utställningstekniker med någorlunda fria händer och de kommer att bygga en tratt, ju större desto bättre.

Men vi kommer bort från ämnet. Italien. Milka Havels öden och äventyr i Rom ; en serie händelser som kanske inte ens var några händelser, utan bara en glest bevuxen ryktesflora. Sanningen får vi nog aldrig veta, men detta var i alla fall flera år innan jag började frekventera italienska bokfestivaler och ännu mest hade kontakt med entomologer. Bland annat mejlade jag lite förstrött med en figur på Naturhistoriska museet i Florens ; också han hade tagit mig för Callicera-expert och ville därför bjuda in mig att bese de exemplar som finns i samlingarna där. Det har ännu inte blivit av. Jag har ofta ångrat vad jag en gång skrev om de där förbannade flugorna. Men jag kunde liksom inte hejda mig. Till och med bolaget där jag gömmer undan pengarna jag drar in på texter som den här heter – just det – Callicera AB. Det är ju patetiskt.

Men inget ont som inte har något gott med sig. Den där museimannen i Florens lyckades klämma in ett högoktanigt skvaller mellan artighetsfraserna, nämligen att Milka Havel, hon med insektsljuden, ”du vet”, hon som var någon sorts hangaround vid Rudolf II :s hov, i Prag, på Keplers tid, att hon – ”du känner förstås till utställningskatalogen” – skulle vara aktuell för en saligförklaring, vilket som bekant är näst sista steget på vägen till att vederbörande hedersknyffel avancerar till helgon. På riktigt! Och eftersom jag då ännu inte slutgiltigt ledsnat på Havel blev jag nyfiken och bestämde mig för att snoka lite. Min kontaktman i Florens hade nu inga vidare förbindelser inom kurian eller ens i Vatikanen, men det hade jag.

Alltså, förstå mig rätt, jag sket väl i vad som eventuellt rörde sig under katolikernas pajasmössor, men jag hade dånyligen blivit god vän med Lars Gustafsson, salig i åminnelse, som verkligen kunde konsten att skryta i skarpt läge och följaktligen vid vårt första längre möte berättade om att han var bekant med påven, Benedictus XVI. Bara sådär. I alla fall hade de varit bekanta på den tiden han hette Joseph Ratzinger och var en helt ordinär dogmatikprofessor i Bayern. Kunde en sådan kontakt möjligen utnyttjas ? Förresten hade jag en egen ingång också, via påvens bror Georg Ratzinger som under många år ledde gosskören Regensburger Domspatzen, som jag hade en del att göra med under en årslång vistelse som litteraturstipendiat i Bamberg för nu tio år sedan.
Kurian är vanligen sluten som en mussla, särskilt Kongre-ga tionen för helgonförklaringsprocesser, men jag bestämde mig för att göra ett försök ändå. Kanske kunde jag lyckas vaska fram något litet faktafragment rörande Milka Havels möjligen förestående saligförklaring. Försiktigt, försiktigt närmade jag mig målet från två håll samtidigt.

Men det smög sig. Påven verkade senil och frånvarande, och hans bror åkte ut med öronen före från den där koncen-trationslägerliknande gosskören till följd av att åratal av rykten om rutinmässig pedofili förvandlades till fakta hårda som glas. Trots att jag lade ner en hel del arbete inklusive rent fjäsk på att spåra de halvkvädna visorna om Havels upphöjelse hittade jag ungefär ingenting. Men ibland, när jag någon gång grips av självöverskattningens milda eufori, tänker jag att mina efterforskningar, som säkerligen kom till de erkänt skvaller-känsliga kardinalernas kännedom, var droppen som fick dem att stryka henne från listan. Det skulle förvåna mig mycket om hon dyker upp igen i sådana sammanhang.

Men att slippa henne helt vore nog dessvärre att önska sig för mycket. Hon är av den där ohjälpligt efterhängsna sorten. Kanske var hon trevlig, vad vet jag ? Men till entomologerna bör hon inte räknas. Där går en gräns. Detta stod fullkomligt klart för mig när jag till sist hittade History of Entomology i min råddiga bokhylla och blev sittande. Boken visade sig vara tryckt 1973 och utgiven av ett förlag i Palo Alto, Kalifornien.
Uppsatsen om de kinesiska vandringsgräshopporna är verkligen kruttorr. Men jag återfann även ett bidrag som jag hade glömt, bra mycket bättre, ja lysande, av ingen mindre än Carl H. Lindroth, som var professor på Entomologiska avdelning i Lund när jag kom dit. ”Systematics specializes between Fabricius and Darwin 1800–1859”. Kanske, slår det mig nu, var det han som drog upp historien om kongressen i São Paulo den där kvällen på Zootis. Han måste ju ha varit där. Och det var väl först 1979 han checkade ut ? De sa att han söp ihjäl sig, men om den saken vet jag ingenting.

Fredrik Sjöberg

(f. 1958), författare och biolog, bosatt på Runmarö i Stockholms skärgård. Hans essäer utspelar sig ofta i gränslandet mellan vetenskap och konst, sakprosa och skönlitteratur. Böckerna, framför allt Flugfällan (2004) är översatta till många språk. Han är sedan många år även litteraturkritiker i Svenska Dagbladet. Hedersdoktor i Uppsala och Lund.