Apiarivm anglicm

HENRIC BENESCH

I början av 1610-talet ger sig Milka Belia Havel in i skogarna utanför det lilla samhället Cesky Pras i Böhmen. Där finner hon under sina vandringar en äng vid en mindre sjö. Hon lägger sin ner på marken och ser molnen långsamt passera förbi till ljudet av allehanda syrsor, flugor, humlor, bin och sländor. Hon bestämmer sig för att lämna hovet i Prag. Efter Rudolf II :s död har den miljö som präglats av nyfikenhet och öppenhet blivit hemsökt misstänksamhet och avundsjuka istället. Det är inte längre en plats för henne. Av alla hennes tidigare kollegor finns bara Kepler kvar och det var bara en tidsfråga innan han också lämnade. Det var också Kepler som hade föreslagit att hon skulle företa sig en resa ut till Cesky Pras då munkarna i området sedan länge hade ägnat sig åt biodling. Deras honung var den som serverades vid Rudolf II :s bord. Här menade han, skulle hennes sökande kunna ta nya vändningar. Kanske kunde hon köpa en bit land, hon hade ju en del besparingar sedan tiden i hovet ? Hon hade ju också en bakgrund som snickare. Kanske kunde hon materialisera en del av de idéer hon inte fick utrymme för att göra vid hovet i Prag ? Liggande på marken, med det höga gräset vajande i ögonvrån och det intensiva ljudet av tusentals ivriga syrsor, flugor, humlor, bin och sländor, med moln svepande över en djupblå botten, hade hon inte svårt att se tjusningen i Keplers förslag.
I en av Havels anteckningsböcker kan vi se en skiss av en hexagonal byggnadsstruktur, sedd snett ovanifrån, med ett spetsigt tak. Utifrån angivna mått verkar varje sida vara 12 fot ( ca 3,7 m ) bred och 9 fot ( ca 2,7 m ) hög. I varje av de sex hörnen står en ihålig hexagon där varje sida är angiven till 2 fot ( ca 0,6 m ). Sidorna mellan de sexkantiga konstruktion-erna är täckta av träpanel med enstaka fönster i fem av sidorna och en mindre dörr i den sjätte. Hexagonernas sidor är också täckta med en panel. Nederst på de två sidor vilka är vända mot utsidan av byggnadsstrukturen sitter en horisontal springa med ett fluster nedanför. I de hörn på hexagonerna vilka är vända mot byggnadsstrukturens insida, finns ca 2 fot höga vertikala springor. Ur varje springa, på ca 2 fots avstånd, sticker smala horisontella träreglar ut likt skenor. På varje skena hänger två parallella vaxramar i trä vilka är möjliga att skjuta in och ut i respektive hexagon. Ovanpå varje hexagon, alldeles under yttertaket, löper en avsmalnande kilformad täckt träkonstruktion in mot mitten där de sex ”kilarna” slutligen möts i en sexkantig tratt ( där varje sida är 2 fot bred ), riktad ned mot byggnadsstrukturens mitt. Tratten löper i sin tur in i en kupol under vilken det står en ensam stol.

Havel var uppvuxen med tron, likt många före och efter henne, att honung var en gudomlig nektar med helande krafter och att bin var djupt förbundna med högre makter vilka de stundtals kunde bära bud ifrån. Som barn hade Havel klättrat upp i ett träd för att undersöka en bikoloni ( som ett tidigt tecken på hennes entomologiska intresse ) men hade sedan inte vågat klättra ner ( som ett tidigt tecken på hennes akrofobi ). När hennes föräldrar hittade henne några timmar senare var hon mirakulöst oskadd och ostungen. Timmarna uppe på grenen, dränkt i binas surrande, beskriver hon själv som ett ”tidigt omtumlande andligt uppvaknande”. Hon åter-vänder senare till denna upplevelse när hon under sin tid vid hovet i Prag i samtal med bland annat Kepler, börjar umgås med tanken att bina kommunicerar via ett senärt talsystem ( ett talsystem med basen 6 ). Bevisen menar hon, står att finna i binas surrande och dans, vilket hon var en av de första att studera. De här samtalen har också kommit till uttryck i

Keplers arbete kring planeternas rörelse. Ett arbete han senare skulle sammanfatta i Harmonices Mundi 1619 där han beskrev planeterna och deras rörelse som en himmelsk kör, bestående av en tenor ( Mars ) två basar ( Saturnus och Jupiter ), en sopran ( Merkurius ), och två alttenorer ( Venus och Jorden ).

Havels senära modell nådde en viss spridning under lång period, inte minst för att många ansåg att det fanns en rimlighet i att bina på samma sätt som de byggde och levde hexagonalt, även ”tänkte” och ”talade” hexagonalt. Det var först i och med Karl von Frischs banbrytande forskning under början av 1910-talet kring binas dans, som också förlänade honom 1973 års Nobelpris i fysiologi eller medicin ( tillsam-mans med Niko Tinbergen och Konrad Lorenz ), som de här idéerna för gott sveptes under mattan. Vad Havel tidigt förstod, vilket von Frisch senare skulle visa, var att bin var duktiga på att läsa solstånd och väderstreck samt skickliga att navigera därefter. Hennes hexagonala eller senära byggnads-struktur var således ett försök att konstruera ett lingvistiskt gränssnitt. Hon menade att hon med hjälp av vaxramarna och dess lägen skulle kunna kommunicera med bina. Utifrån de skisser och anteckningar som först nu studerats närmare går det att konstatera att Havels konstruktion föregriper John Geddes patent på en kupa med rörliga ramar ( 1675 ) såväl som Lorenzo Langstroths upptäckt under 1850-talet av det utrymme på mellan 5 och 11 cm som behövs mellan de rörliga ramarna för att bina inte skulle bygga fast dem. Att Havel inte lade någon större vikt vid de här uppgifterna tordes förklaras av att upptäckterna i Havels ögon bara var praktikaliteter (hennes undersökning var snarare av en kosmologisk natur).

Själv omnämner Havel sin konstruktion som Apiarum Anglicum, en bikupa för änglar, ett begrepp som märkligt nog återkommer i 1755 tyska översättning av John Geddes : THE English APIARY : OR, COMPLEAT BEE-MASTER. Unfolding the Whole Art and MYSTERY Of the MANAGE-MENT of BEES. BEING A Collection and Improvement of what has been Written by ALL AUTHORS, relating to this SUBJECT, as well Antient as Modern. With a New discovery of an Excellent METHOD of Bee-Houses, and Colonies, To Free the Owners from the great Charge and Trouble that attends the Swarming of BEES, and is much more Advantageous than any Method hitherto Practised, från 1677 som fått titeln APIARIVM ANGLICVM, Oder : Der Vollkommene Bienen-Meiser, Welcher die gantze Kunst und Geheimniß der Bienen-Pflege vor Augen leget, Und in einer kurtzen Sammlung und Verbesserung alles dessen, was bishero von denen so wohl alten als neuen Autoribus über diese Materie geschrieben worden, bestehet, Nebst Einer neuen Entdeckung einer fürtreflichen Methode, Bienen-Häuser und Colonien anzulegen, den Besitzer von den grossen Kosten und Mühe, so das Schwärmen begleitet, zu befreyen, welche vortheilhaffter ist, als einige bishero üblich gewesene Anstalt.

Närmare bestämt bestod Havels Apiarum Anglicum av sex apiarier ( de sex hexagonala konstruktionerna i varje hörn av byggnadskonstruktion ), som hon influerad av Keplers Harmonices Mundi kom att kalla ”Mars”, ”Saturnus”, ”Jupiter”, ”Merkurius”, ”Venus” och ”Jorden” ). Enligt Havels senära modell representerade varje apiarum olika kosmolog iska begreppsvärldar. Apiaret i rakt söderläge ”Jorden” represente-rade således ”hem” eller en fast punkt. I medurs riktning följde ”Mars” – som representerade begrepp som ”vilja”, ”styrka” och ”ambition” ; sedan ”Jupiter” – som representerade ”utveckling” och ”växande” ; följt av ”Merkurius” – som representerade ”kommunikation” och ”rörelse” ; därefter ”Venus” – som representerade ”koloni” och ”relationer” ; samt slutligen ”Saturnus” som representerade ”ansvar” och ”tradition”. Där ”Jorden” och ”Merkurius” tillsammans bildade en nord-sydlig axel, ”Mars” och ”Venus” en sydvästlig–nordostlig axel samt

”Jupiter” och ”Saturnus” en nordvästlig–sydostlig axel. Axlar vilka i sin tur de enskilda vaxramarna i de enskilda apiarerna var ordnade efter. Slutligen representerade apiarernas vertikala axel begreppspar som ”ljus–mörk”, ”god–ond” och ”bra–dålig”. Sammantaget fungerade de sex apiarerna ej olikt ett tredimen-sionellt ”hålkort” och i många avseende en föregångare till dagens datorer. Havel kunde genom att i sekvenser över tid skjuta in träramar i de olika apiarerna, i olika axlar, samt i olika höjd, som hon menade, ställa frågor till bina. Och genom systemet av trattar i förlängningen av apiarerna, kunde Havel, förstärkt av tratten, och i form av kolonins sex-stämmiga (Mars, Saturnus, Jupiter, Merkurius, Venus och Jorden) sång, höra och uttolka kolonins svar. Tyvärr vet vi lite om hur framgångsrik Havel var i detta sitt sista stora experiment. I juni 1631 rapporterades det att hon hastigt insjuknat i hög feber, förmodligen kopplat till en allergisk reaktion då hon nu, enligt egen utsaga, för första gången blivit stungen av ett bi. Innan hon dog den 17e juni vittnade hon om hur svårt det hade visat sig vara att kommunicera med den koloni av Apis mellifera hon hyste i sitt apiarum. I en av hennes sista anteckningar skriver hon att hon fruktar att hon hade sagt något av misstag som upprört kolonin så till den grad att den känt sig hotad och stungit henne.

En replika av Havels Apiarum Angelicum kom knappt 300 år senare, 1928, att uppföras i samband med en utställning på Galerie Alfred Flechtheim på Lützowufer 13, ett stenkast ifrån där Bauhaus Archive / Museum für Gestaltung Berlin ligger idag. Utställningen rönte visst intresse då man försökte härbärgera en koloni av Apis Mellifera inlånade från en biodlare i Jungfernheide, vilket i sin tur gjorde utställningen nästintill obesökbar annat
än av de mest hängivna, där inbland Johannes Itten, som gav en uppskattande recension av utställningen i Berliner Morgenpost, men publiken svek av rädsla för att bli stungna och utställningen monterades ned i förtid. Kolonin av Apis Mellifera återbördades till Jungfernheide. Replikan monte-ra des ned och flyttades till ett lager på Bellevuestrasse 22, i närheten av Potsdamer Platz, ägt av en kusin till Alfred Flechtheim. Replikan föll snart i glömska då Flechtheim flydde till Paris 1933 ( och senare till New York 1936 där han hastigt dog av blodförgiftning efter att ha halkat och fallit på en rostig spik ). Den förstördes i en allierad bombräd 26 februari 1945 i Andra världskrigets slutskede.
En av de få besökarna till utställningen var Ludwig Mies van der Rohe (som även mirakulöst nog undgick att bli stungen), då mitt i arbetet med både Barcelona-paviljongen ( 1929 ) och Villa Tugendhat i Brno ( 1930 ). Själv återvände Mies van der Rohe till Havels arbete i en föreläsning på Technische Universität Braunschweig 1958 där han sedan 1950 var hedersdoktor. I föreläsningen återbesökte Mies van der Rohe den vid den tiden välkända diskussioneh kring relationen mellan form och funktion. Där han, för att ta udden av de mest reduktionist iska tolkningarna av hans credo ”less is more”, överraskade publiken med att knyta an till en rad historiska källor, däribland Havels arbete med Apiarum Anglicum. Föreläsningen var en av de första Meinhard von Gerkan och Volkwin Marg, vilka just påbörjat sin arkitektur-utbildning, tog del av. Meinhard von Gerkan och Volkwin Marg vilka i sin tur startade det som skulle komma att bli Gmp Architekten von Gerkan, Marg und Partner 1965 i samband med att de vann tävlingen för Terminal A på Tegel-flygplatsen i Berlin. Byggnaden, en karakteristisk hexagonal struktur med dockningsmöjlighet för upp till 14 passagerarflygplan som färdigställdes 1975, då världens viktigaste flygterminal för persontrafik.

Idag är Terminal A en viktig interkontinental nod ( eller ”kupa” ) för stora bolag som United Airlines och Lufthansa med sin kapacitet att docka större flygplan som Boeing 767 och Airbus A330. Men den är också, nu snart 400 år efter Havels död, i form av en hexagonal struktur intensivt hemsökt av kroppar flygandes i intrikata mönster och i enlighet med komplexa planetära samband, sjungandes sånger av en helt annan karaktär, amplitud och med helt andra stämmor än den bikoloni som blev Havels öde, om inte en påminnelse så i alla fall en reminiscens av den apparat som en gång i Cesky Pras fick namnet Apiarum Anglicum. Frågan är bara – om vi lyssnar noga – vad säger de /den till oss?

Henric Benesch

Arkitekt, pedagog och forskare, baserad på HDK – Akademin för design och hantverk vid Göteborgs universitet, med speciellt intresse för kritiska och  frågor i gränssnittet mellan kunskapande, stad/rum och kulturarv.